Fångad av Drivas gröna vatten

Fram till resans sista natt var jag gråtfärdigt tacksam över att ha fått fiska i en storslagen natur bortom all beskrivning. Fram till resans sista natt.
När mitt livs första fluglax klappade på i linänden hamnade fokus någon helt annanstans.

Jag står vid Kungshöljan i slutet på den sträcka vi hyrt för en veckas fiske. Vattnet i djupkanten på andra sidan är så smaragdgrönt att jag måste gnugga mig i ögonen.
 Knappt 100 meter längre ner dånar en våldsam fors som kastar älvvattnet till vitt skum. Lyfter jag blicken får jag ta i så det knakar i nacken för att se toppen på de lodräta bergväggar som kantar älven bortom skogsranden.

Storvuxna
Det är lördag och det är sol och det går egentligen inte få någon fisk i en älv som fram till i slutet på veckan verkat helt tom.
Vi som skulle fiska Kludd, Drivas storvuxna och vildsinta havsöring, har gått helt fisklösa så när som på en tvåkiloslax. Och även om vattnet sjunkit en del och vi sett en och annan lax vet jag att det är hopplöst i det skarpa solljuset. Ändå är det så här resans sista dag inte den uteblivna fisken som när ångesten. Utan vetskapen att vi snart ska lämna det här landskapet.
Men vi hade en natt kvar.
Redan strax efter tio på kvällen kom rapporten på mobiltelefon. Jari hade fått sin första fluglax. En sex kilo tung fisk tagen en bit uppströms.
Själv fiskade jag ett bakvatten bakom en sten som vi gått ett otal gånger. Blanka fläckar i strömmen vittnade om djupare partier. Här hade vi sett lax och även fått den tvåkilos grilse som Tord tog på torsdagen.
Det gick att vada till drygt knädjup men var ändå svårvadat då den kraftiga strömmen hela tiden ville slå undan fötterna bland de knytnävsstora stenarna på botten.
För vilken gång jag låter flugan glida över det heta partiet har jag ingen aning om. Ett par kast, två steg ner, lite bök med foten för att få fäste och inte glida i väg, och nytt kast. Klockan är två på natten och det här är sista repan innan hemfärden dagen efter.
I slutet på partiet händer det. När linan sträckt med strömmen och hänger nästan rakt ner sprutar plötsligt vattnet kring flugan. En lax har gått upp och missat. Den kan vara precis hur stor som helst. Och den kan ta igen.

Laxen sitter
På tredje kastet plaskar det till igen så våldsamt att Anders som kommer längs stranden hör hugget. Och den här gången gungar det till i flugspöet. Laxen sitter och flugrullen börjar ge ifrån sig lina.

Men jag som hela tiden funderat hur jag ska kunna drilla fisk när jag knappt kan stå i strömmen börjar direkt gå mot land. Rullen tystnar efter ett par sekunder.
Med skakiga knän och ännu mer skakiga fingrar sätter jag mig på stranden. Tacksam ändå över att ha fått uppleva hugget. Nöjd, och beredd att åka hem. Nu är resan liksom fullbordad. Men Tord tjatar. Jag måste i igen. Trött och med vissheten om att den laxen sannolikt stuckit iväg tillbaka till havet nekar jag och Anders fiskar strömmen en vända i stället. Utan resultat.
Tord tjatar ännu mer och när han går hem still stugan går jag i igen. En sista final. Och i slutet av strömmen händer det osannolika.

Fast igen
På samma ställe där den förra laxen tog suger det till. Den tunga dragning som man frammanat i huvet hundratals gånger under veckan. Sen två kraftiga gungningar och en kort rusning. Fast fisk igen! Och den här gången står jag kvar tills jag har kontroll på fisken.

När jag kommit i land gör laxen några kortare rusningar och helt plötsligt hoppar det lax överallt. Ett rejält steg med lax har kommit och jag har lyckats kroka två av dem. Och den ena sitter! Men plötsligt sticker den utför strömmen. Obevekligt. Backinglinan bara rinner av rullen.
Flåsande, snubblande och med omdömet långt bortom de kilometerhöga fjällbranterna springer jag som en galning efter laxen över de mjukt rundade stenarna längs stranden. Ömsom i vattnet, ömsom på land.
I ett bakvatten nästan 300 meter längre ner blir det stopp. Laxen har tröttnat av långrusningen och Anders som kommit flåsande efter kan taila.
Tord som på väg i säng blivit utringd med kameran kommer lika flåsande i långkalsonger och dyblöta gymnastikskor. Laxen är 92 centimeter lång och väger gott och väl sju kilo. Fångad i Drivas gröna vatten.
Jag lossar flugan och håller laxen en bra stund under vattnet innan styrkan i slagen med stjärtfenan blir så kraftiga att den sticker iväg själv.
Ett vansinnigt vrål från en galen svensk ekar längs den norska dalgången. En galen, men lycklig svensk som nu kan åka hem med ett saligt flin på läpparna.

LARS-GÖRAN HALVDANSSON

©2004 Västerbottens-Kuriren